Helvete... Jag som trodde jag hade kontroll på mig själv, men jävlar vad fel jag hade. Nu är det påväg utför igen. Jag kommer allt närmre kanten på stupet... Och ju mer jag kämpar, desto närmre tycks kanten komma.
Det är så mycket som ni inte vet, så mycket som gör ont inuti. Det är liksom krossat. Allt är krossat. Det sista jag någonsin önskade inträffade för ett tag sedan, det drabbade den som står mig närmast på hela denna jorden... Det gav mig sömnproblem, panikångest och mardrömmar... Och nu har det även drabbat mig.
Känner mig så jävla äcklig och ensam med mina problem. Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag kan inte fatta att det har hänt, och jag kan verkligen inte fatta att det har hänt mig OCKSÅ. Hur fan liksom... Läste dock på nätet att med mina tidigare problem är det fett vanligt att man hamnar in på de här banorna tillslut.
Nej, jag knarkar inte, jag kommer aldrig att göra det. Jag gör något ännu värre mot min kropp. Något som har pågått i många år. När man tror att allt är frid och fröjd gör den jäveln sig påmind och den här gången har den lyckats få övertaget.
Jag vet inte vad "normalt" och "lagom" är. Jag kommer antagligen aldrig att veta det. Det enda jag vet är att jag får leva med detta tills jag dör. Jävligt upplyftande.
Antar att många vet exakt vad det är jag skriver om, och det är ni som själva lever med röster i skallen. Jag lider med er, men life sucks and then you die liksom...
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och kvällen i söndags var som ett ljusken i en jävla helvetestid av kolsvart mörker som aldrig tar slut. Du och jag, spelar ingen roll var vi är, vem vi är med eller hur långt det är tills jag får hålla om dig. Jag älskar dig <3<3 (tror du vet vem..)
SvaraRadera