Jag e så jävla trött på mig själv. Har lust å lägga mig å bli överkörd av en ångvält. Mina tankar snurrar runt runt. Jag e fan aldrig nöjd. Det kan visserligen vara till min fördel också men i många av fallen blir jag bara irriterad och arg för att jag har dessa vidriga tankar i mitt huvud.
Jag vill berätta allt, det vill jag verkligen, men jag kan inte. Det går bara inte. Jag vill att folk ska veta men ändå inte.
Sitter just nu i min ensamhet med en kopp kaffe å 1000 kg socker i blodet. Det har blivit min addiction. Socker... Inte bra. Jag äter visserligen inte lika mycket som ett fetto men det lilla jag får i mig dryper i sockriga saker som honung å sirap. Jag blir sjukt äcklad av mig själv.
Tänk att jag fyller 22 detta året, 22 fucking bast. Helt sjukt. Jag som alltid har tänkt att jag ska flytta till USA å bli en rik hemmafru. I så fall får jag nog lägga på ett kål för snart går mitt "bäst-före" datum ut. Nee da. Jag har min fina sambo. Men är vi lyckliga? Jag tror det. Jag tror att vi är lyckliga, eller i alla fall med varann. Jag är inte lycklig med mig själv. Det kommer jag nog aldrig att bli. Jag jämför mig med andra hela tiden, äcklas av min mage och önskar egentligen att jag bara kunde svälta mig själv men samtidigt vågar jag inte för jag vill inte leva i det helvetet igen.
Om bara någon kunde förstå... Det finns ingen hjälp att få, det fungerar inte. Jag litar inte på några läkare eller psykologer. De har behandlat mig felaktigt varje gång så det var därför jag började ta saken i egna händer. Det värsta är att det aldrig håller i längden. Ett tag brukar det funka men sen är jag där igen med min ångest. Jag borde kanske gifta mig med den. Vi tycks ju alltid dras till varandra och den tycks ju aldrig vilja överge mig.
Den "Angelican" ni känner på utsidan är den jag vill vara, den "Angelican" på insidan förblir en gåta för er som inte står mig väldigt nära. Inuti är det kaos, utanpå är allt perfekt. Men det är just det jag försöker säga -Ingen är perfekt, inte ens jag. Vissa verkar tro att jag lever det perfekta livet, men så är det verkligen inte. Jag rekommenderar inte ett byte för ni skulle ångra er så jävla hårt.
Det viktigaste för mig är att ni, som läser den här bloggen (oavsett vilka ni är), får läsa sanningen. Jag skulle aldrig måla upp en falsk lycka som som exempelvis Kissie gör. Jag är en deprimerad person och jag mår ofta sjukt dåligt. Så är det och det är inget jag tänker dölja. Kissie mår sannerligen inte bra någonstans men hon visar bara upp den sidan av henne som hon vill att alla andra ska se. Jag visar hela mig, utifrån och in. Inte bara yta, utan djupet inuti. Det vackraste på en människa är insidan, no doubt. Sen finns det såklart kroppslig attraktion, vilket kan vara sjukt najs det med... Mmm... Okej, fokus... Jag fascineras av folk som inte bara pratar om jobb, vardag och fest. Jag vill veta vem människan bakom är, den där egna individen som är så fantasktik och unik. Jag älskar att prata djupa saker, jag har t o m gått på pubmooths å snackat med helt okända folk bara för att det är så himla underbart att lära känna nya individer och prata om saker på helt andra nivår än bara vanligt vardagstjaffs. Min sambo skulle aldrig förstå. Hans inre är låst, med en nyckel jag inte kunnat hitta, jag tror helt ärligt att den är släng i havet för han kan inte diskutera sånna här saker. Men det kan vara skönt ibland också med någon jordnära omkring sig.
Det är tur att jag har mina vänner som orkar med mig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er. Känner mig helt jävla psykiskt störd ibland och det är jag nog också... En aning...
Aja.. Detta blev en bibel.. Var bara tvungen att skriva av mig, hur flummigt det än blev.
Tack å hejj.
