OMG... De har gjort om blogger, TOTALT! Ett tag sedan jag skrev något sist. Har mått så jävla dåligt, men nu känns det mycket bättre - jag har kontroll på situationen. För er som undrar... Jag kan lika gärna säga det rakt ut. Jag har bulemi. Så. Nu var det sagt. Jag käkar å spyr. Inte varje dag, längre, men det händer från och till. När jag har en riktigt dålig dag går jag loss i skåpen och tar allt jag hittar för att emellanåt gå och göra mig av med skiten. Nej, jag gör det inte för att kunna äta hur mycket jag vill, det är inte ens gott och jag hinner inte ens känna vad det smakar (eftersom jag bara trycker in det för att jag har en tångstanke som tvingar mig att göra det). Nu har jag äntligen lyckats sluta hetsäta, men om jag råkar äta lite förmycket eller blir stressad måste jag gå å "göra det där". Jag hoppas aldrig att du som läser det behöver uppleva det här. Efter man har spytt och spytt tills magen gör ont och du känner syran på tänderna gör sig ångesten påmind och skammen kommer krypande som en orm. Den slingrar sig hårt, hårt runt dig och du gör vad som helst för att komma bort från verkligheten, i mitt fall med alkohol. Jag vet att det gör ännu ondare i magen när man dricker och allt maginnehåll inkl naturliga safter är borta, men det är ingenting mot den psykiska smärtan. Det är typ skönt att ha sådär ont, typ kramp, för då koncentrerar du dig på en annan smärta än den som styr ditt liv för tillfället. När man mår tillräckligt dåligt tänker man "äsch, skit samma allt har ju redan fuckat ur" och så låter man demonerna härja vilt. Kroppen skriker efter hjälp, själen blir kvävd, men du fortsätter ändå. När det var som värst åt jag frukost, kräktes, jobbade typ 9 timmar (åt ingenting under dessa), kom hem å käkade, kräktes, sova å sen nästa dag likadan. Jag borde typ vara död nu egentligen. Asså fattar ni?! FATTAR NI HUR JÄVLA ILLA JAG GÖR MIG SJÄLV?! Nej, för inte ens jag fattar. Det är så jävla cpstört att jag bara vill drämma mitt huvud hårt mot väggen och hoppas att jag vaknar upp i en annan värld.
Nu får ni inte tro att jag har självmordstankar, för så illa är det inte längre. Jag käkar å livet rullar på, spyr ibland, men det är inte några rosor å gröna ängar inte. Jag mår skit ibland och bra ibland, men jag är och förblir fröken anorexi/ortorexi/bulemi for the rest of my life. Så om ni vill komma mig nära vet ni att det inte bara är en gullig yta - det är ett mörkt inre.
har varit på excakt samma plats. Väldigt rädd att falla tillbaka igen nu när jag tränar och äter nyttigare och tänker mer på det, fifan vad svårt det är och sjukt hur mycket kroppen tål när man misshandlar den.
SvaraRaderaHoppas du kan ta dig ur det och kan låta bli, för det ligger alltid kvar nånstans i bakhuvet.
Går liksom inte att komma ifrån, det är bara att lära sig att låta bli även om det är lätt och tillfredställande att fortsätta
Jag tror att jag vet hur du känner. Jag har inte bulemi men jag har tvångstankar som i stort har förstört mitt liv. Men det har varit värre. Jag tror att man måste lära sig att leva med det även om man hoppas på att det en dag bara ska försvinna.
SvaraRadera