2011-09-10 kl 13:45

Fan. Nu kommer den, igen. Den smyyyger sig på och slår till helt oväntat. Nej, jag pratar inte om mensen, jag snackar faktiskt om något som är 1000 gånger värre än så........ dvs.... Ångest. Den griper tag i mig och tvingar míg att se och känna saker jag aldrig skulle göra i vanliga fall. Oftast får den mig att känna mig värdelös, tjock och uppblåst, ful och jag blir väldigt osocial. Jag vet dock att ingen av de här sakerna är något som jag är. Jag är varken värdelös, ful eller osocial. Jag är snarare tvärtom en riktigt söt tjej som älskar folk. Ja, jag är faktiskt söt. Det är bra att tycka om sig själv. Jag har egentligen väldigt svårt för det men jag försöker tänka att jag är skitsnygg och att alla vill se ut som mig och då mår jag oftast lite bättre.

Jag tror att alla människor har ångest. Vissa mer och vissa mindre. En del har fobier andra tvångstankar, t ex. Jag har bara så himla svårt att förstå hur någon människa överhuvudtaget ska behöva känna så som jag gör nu. Det är liksom inte bara ångest utan det är ett slags hat, ett hat mot mig själv. Jag tycker just nu att jag är så vidrig att jag knappt klarar av att gå förbi en spegel och helst av allt hade jag bara velat ta en kniv och köra in den hårt i min äckligt feta mage och punktera den en gång för alla.... Bli inte rädd nu. Jag tänker inte göra det, men det finns i mitt huvud och det är inte så att jag direkt valt att känna såhär.

Jag undrar om jag någonsin kommer att göra något normalt. Jag har faktiskt väldigt svårt att tänka mig det. Asså typ, jag kommer aldrig kunna jobba normalt 8-17, träna "normalt", äta "normalt".... För jag är antingen allt eller inget. Jag kan liksom inte svenna mig och träna 3 dar i veckan och tycka att jag är jätteduktig. För det är det inte. Det är mesigt. Jag är hardcore och jag älskar känslan av att dö inne i spinningsalen och återuppstå när jag går ut därifrån.

Jag vet att det här kanske var lite väl djupt men jag är en djup person och jag har inte så många jag kan prata med som verkligen förstår, så... Jag tänkte att någon därute kanske läser detta och vet exakt hur det känns, medan ni andra suckar och tycker att jag är psykiskt störd.... Men, det är okej. Jag vet att inte alla förstår. Det viktiga är att du försöker.